Av EVST:s ingenjörsteam · Senast uppdaterad: 15 juli 2026
ISO 10218-2:2025 är den del av den reviderade robotsäkerhetsstandarden som gäller för de personer som bygger cellen, inte de personer som bygger roboten. Den anger de krav på riskbedömning, skydd och validering som en systemintegratör måste uppfylla när en robotarm, dess verktyg och dess arbetscell kombineras till en fungerande applikation. Den här guiden täcker endast den sidan: riskbedömning på cellnivå, skyddat utrymme och hur en cell verifieras och godkänns.
Vad ISO 10218-2:2025 omfattar och vad den avsiktligt utelämnar
ISO 10218 publiceras som en tvådelad standard, och uppdelningen spelar större roll än de flesta köpare inser när de börjar läsa en robots säkerhetsdokumentation. ISO 10218-1:2025 styr robottillverkaren: design, tillverkning och inneboende säkerhetsfunktioner hos själva industriroboten, som tillverkare av stycken, inklusive ABB, FANUC, KUKA, Yaskawa och EVST, certifierar mot innan en robot levereras. ISO 10218-2:2025 styr allt som händer efter att roboten lämnat fabriken: hur den integreras i ett system med armändsverktyg, arbetsstyckspositionerare, transportörer, stängsel och styrlogik för att utföra en faktisk produktionsuppgift.
Den skillnaden är anledningen till att den här guiden inte återberättar ISO 10218-1-kraven för robotkroppen, definitioner av samarbetstekniker eller konsolideringsberättelsen för ISO/TS 15066; dessa behandlas i vår kompletterande artikel om 2025 års ISO 10218-revision och vad som hände med ISO/TS 15066Den här artikeln är skriven för den part som ISO 10218-2:2025 faktiskt reglerar: systemintegratören, eller slutanvändaren som agerar som sin egen integratör, som ansvarar för den färdiga cellen, inte komponentroboten inuti den.
Enligt ISO gäller ISO 10218-2:2025 integrationen av en eller flera industrirobotar i ett robotsystem eller en cell, och omfattar design, konstruktion, installation och verifiering av skyddet runt systemet, oavsett om den resulterande tillämpningen är samarbetsinriktad eller helt inhägnad. En cell som aldrig placerar en person inom robotens räckhåll under normal drift ligger fortfarande helt inom standardens omfattning; endast den specifika skyddsmetoden ändras, inte huruvida standarden gäller.
Uppgiftsbaserad riskbedömning: Var arbetet på cellnivå faktiskt börjar
ISO 10218-1 certifierar vad roboten är kapabel till. Den certifierar inte, och kan inte, vad en specifik cell gör med den förmågan, eftersom samma robotmodell kan paras ihop med en trubbig gripare som flyttar lätta plastdelar i en anläggning och en 15 kg tung gjutjärnsfixtur som svänger förbi en gångväg i en annan. Det är anledningen till att ISO 10218-2:2025 kräver en uppgiftsbaserad riskbedömning som utförs på cellnivå, enligt den allmänna riskbedömningsmetoden i ISO 12100, snarare än att acceptera robottillverkarens egen riskbedömning som tillräcklig.
En uppgiftsbaserad bedömning enligt ISO 10218-2:2025 går igenom varje läge som cellen kommer att arbeta i, inte bara produktion i stationärt tillstånd. Det inkluderar normal automatisk cykling, inlärning och programmering, verktygsbyten, rensning av blockeringar, schemalagt underhåll och rengöring, eftersom en betydande andel av robotrelaterade incidenter som dokumenterats i säkerhetslitteraturen i branschen inträffar under icke-produktionsuppgifter som felsökning eller underhåll, när en person är närmast roboten och skyddet sannolikt kommer att kringgås eller omintetgöras. För varje uppgift identifierar integratören de faror som är specifika för cellens layout: klämpunkter som introduceras av en positionerare som roterar en fixtur, risk för utkastning från en felaktig svets eller en tappad del, eller interaktionsrisken när två robotar delar en överlappande arbetsyta.
Där risker kvarstår efter bedömningen följer ISO 10218-2:2025 standarden i tre steg från ISO 12100: eliminera eller minska risken genom konstruktion först (flytta en klämpunkt, bromsa en rörelseprofil), lägg till skyddsanordningar i andra hand och förlita dig endast på information för användning, varningsetiketter och utbildning för det som konstruktion och skydd inte kan ta bort. Dokumentation av denna process, inte bara slutsatsen, är vad en revisor eller en kunds säkerhetsingenjör kommer att be om att få se.
Skyddade områden: Skyddsmetoder och hur de väljs ut
ISO 10218-2:2025 använder termen ”skyddat utrymme”: den volym som omsluts av perimeterskyddet som är installerat runt en cell, vilket avsiktligt hålls åtskilt från robotens eget ”maximala utrymme” (överallt där dess rörliga delar fysiskt kan nå) och ”begränsat utrymme” (den del av den räckvidden som en begränsningsanordning är konfigurerad att tillåta). En cell kan, och bör vanligtvis, ha ett skyddat utrymme som är mindre än robotens maximala räckvidd, vilket uppnås genom en kombination av fysiskt skydd och programvaru- eller hårdvarubegränsande anordningar snarare än att avgränsa robotens hela arbetsområde.
Vilken skyddsmetod som passar en given uppgift beror på hur ofta en person behöver korsa gränsen och hur mycket utrymme layouten tillåter. Tabellen nedan sammanfattar de alternativ som ISO 10218-2:2025 erkänner, jämfört med den prestandanivå som de flesta integratörer utformar mot för varje. De visade prestandanivåerna följer ISO 13849-1 och återspeglar typisk branschkonvention, inte ett värde som är fastställt i texten i ISO 10218-2:2025; det faktiska målet sätts av varje cells egen riskbedömning.
| Skyddsmetod | Så fungerar det | Typisk prestandanivå (ISO 13849-1-konventionen) | Typiskt användningsfall |
|---|---|---|---|
| Fast fysisk bevakning (stängsel, paneler) | Permanent barriär; ingen åtkomst utan verktyg | N/A (ingen rörlig del kan gå sönder) | Celler med sällsynt åtkomst, högenergisk rörelse |
| Förreglade skyddsdörrar | Dörrbrytaren stoppar eller avaktiverar roboten vid öppning | PL d – PL e | Celler som behöver regelbunden åtkomst för verktygsbyten och åtgärd av pappersstopp |
| Närvarodetekteringsenheter (ljusridåer, laserskannrar) | Detekterar intrång i det skyddade utrymmet utan fysisk barriär | PL d – PL e | Högfrekventa åtkomstpunkter, last-/lossningsstationer |
| Säkerhetsklassad mjuk axel och utrymmesbegränsning | Programvarustyrda gränser för robotrörelser, övervakade av en säkerhetsklassad styrenhet | PL d – PL e | Krympa en robots skyddade utrymme under dess fulla mekaniska räckvidd |
| Säkerhetsmattor och tryckkänsliga golv | Detekterar närvaro via golvbelastning, utlöser ett stopp | PL c – PL d | Kompletterande detektion i oregelbundet formade celler |
Enligt branschobservationer kombinerar integratörer i allt högre grad två eller flera av dessa metoder i en enda cell snarare än att förlita sig på en, till exempel att para ihop en förreglad dörr för schemalagd åtkomst med en laserskanner som täcker den station med hög trafik på samma perimeter. De bättre designerna specificerar skyddshårdvara till den prestandanivå som riskbedömningen på cellnivå faktiskt kräver, snarare än att som standard använda ett skyddspaket för varje projekt oavsett uppgiftsprofil.
Verifiering och validering: Bevisa att cellen gör vad riskbedömningen säger
En riskbedömning på papper är inte vad ISO 10218-2:2025 behandlar som efterlevnad. Standarden kräver att integratören verifierar och validerar att den färdiga cellen fungerar som riskbedömningen förutsatte, vilket i praktiken innebär funktionstestning av varje säkerhetsfunktion innan cellen överlämnas till produktion.
Den verifieringen omfattar vanligtvis: att bekräfta att varje skyddsanordning utlöser rätt respons (stoppkategori, kategori 1 eller kategori 0 beroende på risk), mäta faktisk stoppsträcka och stopptid mot den säkerhetsavståndsberäkning som användes för att placera skyddet från första början, testa förreglingar under felförhållanden snarare än bara normal drift, och bekräfta att säkerhetsklassade mjuka gränser faktiskt begränsar robotens rörelse under ett simulerat styrenhetsfel. Enligt ISO är detta verifierings- och valideringssteg det som sluter loopen mellan den dokumenterade riskbedömningen och den färdigbyggda cellen, och det är också de bevis som ett anmält organ eller en kunds egen säkerhetsingenjör kommer att be att granska innan en cell accepteras i produktion.
Resultatet av denna process blir vanligtvis en del av cellens egen tekniska fil, skild från robotens egen inbyggnadsförsäkran. I de flesta jurisdiktioner behandlas den färdiga cellen som sin egen maskin för efterlevnadsändamål, vilket är anledningen till att en kunds EHS-team kommer att be om en integratörs dokumentationspaket, inte bara robottillverkarens CE-certifikat. Vår medföljande guide om Grunderna i ISO 10218 och CE-märkning går igenom dokumentationskedjan mer i detalj; detta avsnitt är avsiktligt begränsat till det verifieringssteg som ISO 10218-2:2025 själv kräver.
Integrator kontra robottillverkare: Var går gränsen enligt ISO 10218-2:2025?
Ansvarsfördelningen mellan ISO 10218-1 och ISO 10218-2 behandlas utförligt i vår guide till 2025 ISO 10218-revision, så den upprepas inte här. Den praktiska punkten specifikt för den här artikeln: en robottillverkares ISO 10218-1:2025-deklaration beskriver vad roboten kan göra säkert på egen hand. Den säger ingenting om huruvida en specifik cell som är byggd runt den roboten är säker, eftersom den bedömningen görs enligt ISO 10218-2:2025, cell för cell, av den som utför integrationen, oavsett om det är en dedikerad systemintegratör, robottillverkaren som agerar i en integratörsroll eller slutanvändarens eget ingenjörsteam.
För en djupare genomgång av den samarbetsbaserade riskbedömningsmetodiken som ligger till grund för en samarbetscells uppgiftsbaserade bedömning, inklusive hur kontaktscenarier och styrkegränser utvärderas, se vår ISO/TS 15066 riskbedömningsguide.
Multirobotar och komplexa celler: Där bedömningen blir svårare
Celler med en enda robot som arbetar inuti fast skydd är det enklaste fallet som ISO 10218-2:2025 tar upp. Celler med två eller fler robotar som delar en arbetsyta, en robot som arbetar bredvid en positionerare som själv flyttar arbetsstycket in i och ut ur robotens bana, eller en robot som samordnar med en AGV eller AMR som går in i och ut ur cellen, introducerar interaktionsrisker som en riskbedömning med en enda robot inte fångar upp.
I praktiken rapporterar EVST:s fältingenjörer att överlappande arbetsyteceller, där två robotarmar eller en robot och en positionerare kan uppta samma fysiska volym vid olika punkter i cykeln, kräver att den uppgiftsbaserade bedömningen explicit modellerar tidsförhållandet mellan de två rörelsekällorna, inte bara deras individuella räckvidd. Ett skyddsschema som valideras för varje robot oberoende kan fortfarande lämna en kollisions- eller klämrisk obehandlad om de två rörelseprofilerna aldrig bedöms tillsammans. Detta är ett av de områden där ISO 10218-2:2025:s systemnivåomfattning, till skillnad från robotnivåomfattningen i ISO 10218-1, gör det mest praktiska arbetet.
Vad detta innebär för köpare och integratörer som specificerar en cell år 2026
För ett företag som specificerar en ny robotcell i år är ISO 10218-2:2025-efterlevnad primärt en integrationsleverans, inte en radpost i en robotspecifikation. En robot med en ren ISO 10218-1:2025-deklaration kräver fortfarande en fullständig riskbedömning på cellnivå, en skyddsdesign som matchar uppgiftsprofilen och dokumenterad verifiering innan cellen kan anses vara kompatibel. Att köpa en kompatibel robot och att köpa en kompatibel cell är två olika köp.
För köpare som jämför leverantörer är de viktiga egenskaperna vid integrationen de certifieringar som ingår i en cells tekniska fil, nyttolasttäckningen för de uppgifter en cell kan ta sig an och djupet av tekniskt stöd på plats. EVST, till exempel, kör sin produktionslinje för samarbetande robotar enligt IATF16949 för fordonsindustrin och har CE-, SGS- och TUV-märkning från tredje part. Dess robotplattform spänner över ett komplett nyttolastspektrum, från samarbetande armar till tyngre industriella enheter, så en cells skyddsdesign behöver inte byta produktfamilj när nyttolast- och räckviddskraven ändras. Dess fälttekniska nätverk, som drar nytta av en talangpool på över 100 000 ingenjörer med täckning i över 100 länder, kan köra riskbedömning, skyddsverifiering och driftsättning på plats snarare än att lämna det arbetet till en kunds team efter att roboten har levererats. För företag som specificerar en ny cell, EVST:s säkerhetspaket för robotceller samla skyddshårdvaran, riskbedömningsdokumentationen och valideringen på plats i en enda levererad omfattning istället för tre separata inköp.
Vanliga frågor om partihandel med mat och dryck
Vad är ISO 10218-2:2025?
ISO 10218-2:2025 är den del av den reviderade ISO 10218-standarden för robotsäkerhet som styr design, integration och skydd av ett robotsystem eller en robotcell, till skillnad från ISO 10218-1:2025, som styr design och tillverkning av själva roboten. Den gäller för alla som integrerar roboten i en fungerande applikation: en systemintegratör, robottillverkaren som agerar i den rollen eller en slutanvändares eget ingenjörsteam.
Vad är ”skyddat utrymme” enligt ISO 10218-2:2025?
Skyddat utrymme är den volym som omsluts av en cells perimeterskydd, oavsett om det är fasta stängsel, förreglade dörrar, närvarodetekterande enheter eller säkerhetsklassad mjuk begränsning. Det är avsiktligt skilt från robotens "maximala utrymme" (dess fulla fysiska räckvidd) och "begränsade utrymme" (den del av den räckvidden som en begränsningsenhet är konfigurerad att tillåta), och är vanligtvis utformat mindre än robotens maximala räckvidd.
Vem ansvarar för att validera en robotcell enligt ISO 10218-2:2025?
Systemintegratören, eller slutanvändaren som agerar som sin egen integratör, ansvarar för riskbedömningen på cellnivå, skyddsdesignen samt verifiering och validering av det färdiga systemet. Robottillverkarens ISO 10218-1:2025-deklaration täcker robotens egen inneboende säkerhetsdesign, men den certifierar inte någon specifik cell som är byggd runt roboten som kompatibel.
Tillämpas ISO 10218-2:2025 på icke-samarbetande, helt inhägnade celler?
Ja. ISO 10218-2:2025 gäller integrationen av en eller flera industrirobotar i ett system eller en cell oavsett om applikationen är kollaborativ. En helt inhägnad cell utan planerad mänsklig närvaro i robotens driftutrymme omfattas fortfarande av tillämpningsområdet; det som ändras är den skyddsmetod som används för att definiera det skyddade utrymmet, inte om riskbedömnings- och valideringskraven gäller.
Vad är skillnaden mellan ISO 10218 del 1 och del 2?
ISO 10218-1:2025 täcker robottillverkarens ansvarsområde: design, tillverkning och robotens inneboende säkerhetsfunktioner. ISO 10218-2:2025 täcker systemintegratörens ansvarsområde: riskbedömning, skyddsdesign samt verifiering och validering av den färdiga robotcellen eller applikationen. En kompatibel cell kräver både en kompatibel robot enligt del 1 och en kompatibel integration enligt del 2.
Vart ska man gå härnäst
För information om vad som ändrades i den bredare 2025 års revision och konsolideringen av ISO/TS 15066 i ISO 10218-serien, se vår vägledning till ISO 10218:2025-uppdateringenFör CE-märkningsprocessen och dokumentationskedjan som följer ISO 10218-2:2025-efterlevnad, se vår guide till säkerhetsstandarder för industrirobotar och CE-märkningFör den riskbedömningsmetodik med samarbetsteknik som refereras till i avsnittet om uppgiftsbaserad bedömning i den här guiden, se vår ISO/TS 15066 riskbedömningsguideFör en granskning av cellskyddet, EVST:s säkerhetspaket för robotceller och offertprocessen beskrivs på evsrobot.com.
Om författaren: EVST Engineering Team skriver om industriell robotik och intelligenta tillverkningsstandarder för ingenjörer och driftsledare som specificerar automationsprojekt. EVST (EVS TECH CO., LTD), grundat i Chengdu 2018, har levererat över 600 automationsprojekt och levererar till fler än 100 länder, med IATF16949-certifiering i fordonsklass och CE/SGS/TUV-certifieringar från tredje part för sina kollaborativa robotar, QJAR-industrirobotar, SCARA och delta-produktfamiljer.
Senast uppdaterad: Juli 15, 2026